David Beckham

Lördag kväll. Klockan tickade så sakta upp mot 22:43. På Svt hade Island precis skrålat färdigt en känslomässig balad som inte lämnade ett öga tort i Malmö Arena och i Eurovisionvärlden.  På en annan kanal och på en annan arena i ett helt annat land och i en helt annan form av underhållning var inte heller ett öga tort. Vuxna karlar samlades i ring och höll om varandra, alla kände att musten gått ur dem och att från och med nu skulle det inte längre vara som förut.

      Artisten som här nyss gjort sitt sista framträdande var mannen som präglat människor världen över, fått barn att drömma om något större, burit sitt land på sina axlar och representerat världens största och mest prestigefyllda fotbollsklubbar. Mannen vars högerfot borde ställas ut på museum, alternativt läggas till på världsarvslistan är David Beckham som i den 80 minuten i matchen mellan PSG – Bresc fick stående ovationer och hyllades som den hjälte han är. När kamerans lins nådde hans ansikte fick man se tårar rinna ner i en aldrig sinande flod.  Med all rätt. Hela hans liv har varit fotboll – Beckham ÄR fotboll och tårarna representerade säkert att en del av honom dog ikväll och så även i mig och i hjärtan runt om i världen. 

      Idag var det hans sista show men hans minnen kommer leva vidare i all oändlighet. En stor ikon och nutidens Pelé har lagt skorna på hyllan efter en makalös karriär. Det känns olustigt men The show must go on. Tack för allt Mr Beckham.  

Med sorg i bröstet,

Farbror Bengt