Sven och en dikt

Ja nu sitter jag här i min skrivarstol med ett stadigt glas i näven. Dessvärre är det bara cola i det eftersom jag befinner mig på en plats där det inte hade uppskattats om jag konsumerat rusningsdrycker i skrivande stund. Tänkte dock ta tillfället i akt att hylla en tapper hjälte med en enorm yrkesstolthet som kan utföra sitt arbete i vilket väder som helst. Och nej, nu ska jag inte hylla mig själv denna gång.

Just nu härjar vinden där ute så det tjuter fint i skorstenen. Sven har ställt till med en riktig fest, månne en Svensexa av högsta rang! När tallarna faller till både höger, vänster och rätt över grannens nya drivhus så att varje ekorre har kurrat ihop sig i både stugor och hem är det inte bara räddningstjänsten och Carola som trotsar stormvinden. Jag sitter här och i blåstens vin hör jag plötsligt en bekant melodi. Glassbilen! 30 -35 m/s till trots har han tagit sig ut hit i obyggden. Jag far upp från min stol och ut i blåsten. Det är det minsta jag kan göra. Och sedan får jag höra en historia av rang!

"Jag var på väg ut hit men såg till min förvåning att en stor tall lagt sig över vägen. Jag kliver ur bilen och försöker få en överblick av situationen och konstaterar ganska snabbt att - ja, det är gran som ligger här, och inte där den bör vara, det vill säga inte på vägen - Jag går tillbaka till bilen och tar på mig handskar och plockar fram en yxa och börjar avverka grangris. 20 minuter senare slår jag sista hugget genom stammen och kan forsla bort fanskapet från vägen så att jag kommer fram och nu är jag här. Det viktigaste är att granen förlora och inte att jag blev onödigt blöt. Vad får det lov att vara?

Jag var ju bara tvungen att köpa en stor påse familjemix och ett rör med Sundborn. Så nu sitter man här och äter glass och tänker på den tappra glassbilschauffören som inte viker sig för någon. Bragdguldet till honom?

Annars är det som för en knapp månad sedan. Det är mycket kepsar och peruker som flyger av och bortglömda trädgårdsmöbler och pensionärer som trillar omkull i en salig röra så att man knappt vet vad man ska ta sig till. En kväll som denna är alla med tinnitus inte ensamma, det susar i öronen på oss alla.

Jag hade en festlig bild att ladda upp men det fungerar inte på denna skrivmaskinen så ni får vara utan. Istället kan jag bjuda på en dikt:

Sven, min vän.

Du där ute bara blåser och blåser.

Alla djuren och försäkringsbolagen gråter.

Du bara tar allt som ute skall stå,

Tänker du inte på mig som ute just nu ville gå?

Nu jag riktigt trött på dig är, hör min dikt och lär.

Ta din blåst och dåliga sikt, för inne jag endast går upp i vikt.

Glassgubben så tappert trotsat din vind - Farbor Bengt nu tjock om både mage och kind.

Tack för mig,

Farbror Bengt