Annorlunda förr

Våldet som nutiden bidrar med när tanter och äldre herrar rånas på både käpp och löständer har nu även nått sportens värld. Under en tävling som jag besökte häromdagen hade arrangören höjt säkerheten under de sista metrarna av banan. Jag frågade varför så många funktionärer var på plats under denna delen av banan och fick till svar att denna tävlingen var oviss och att det mycket väl kunde avgöras under ett upplopp. Kravaller i en idrottstävling? Var är vi på väg... 

På min tid fanns det varken funktionärer eller kravallstaket. Man gjorde sitt bästa och för undertecknad räckte det allt som oftast till en vinst, som här på sensommaren 1949 när jag i ledning försvarar titeln som Sveriges långsammaste man då jag inte ens finns med när bilden togs. 

Idag tog jag mig en tur till skogs. Att sitta på en stubbe och filosofera över livets goda ting med en rykande kopp java i näven och ett och annat tallbarr i grenen gör livet väl värt att leva. Hunden min njuter till fullo av att springa omkring och markera in sitt revir på diverse träd och det är härlig syn att se honom lycklig. Jag önskar dock lite regn för det var hemskt torrt där ute. Inte ens på det mest idiotsäkraste av alla idiotsäkra ställen som jag plockar skogens guld på fanns det inte en tillstymmelse av några kantareller. Inte konstigt att kilopriset skjuter i höjden. 

Här har jag lagt löpningen på hyllan och skaffat mig ett ordentligt svall och som ni ser är det inte bara fotsvampen som frodas! Stället bidrar normalt sätt med liknande skördar men i år är det tomt. 

Nä, det var allt bättre förr vill jag säga. Eller ska jag säga; inte bättre, men annorlunda. 

Farbror Bengt